Sköterskan tittar två gånger i
sin förteckning , skakar på huvudet och går in till läkaren. Då
hon kommer tillbaka undrar hon om vi verkligen skall åka dit.
Solomon Island är ju ett av världens mest Malaria smittade område. Vi
står på oss och får dom starkaste tabletter som går att få.
Vi landar mitt på natten i
hällande regn. Kaos och förvirring i det lilla flygplatsskjulet från
Andra Världskriget. 130 passagerare medföljande madrasser, tv-apparater, cyklar
ja allt bråte man kan tänka sig som går att få tag på i Australien
.
Några minibussar väntar
utanför och vi hoppar in i en av dem i ren panik. Det är trångt i
bussen och svetten rinner i strida strömmar då vi skumpar fram på en
trasig och smal väg som har stora hål och delvis är översvämmad.
Vad hade vi gett oss in på.?
Solomon Island är ett kungarike
med mängder av öar utspridda
över ett stort område söder om ekvatorn och
öster om
Nya
Guinea. Folket är fattigt och befolkningen lever mest på fiske och
jordbruk. Det som lockade oss var en fantastisk undervattensvärld och
” paradisiska Robenson öar”. Under
andra världskriget hade Japanerna
ockuperat öarna för att ha som landfäste till ett anfall mot
Australien. Många människoliv offrades i strider för att återta
öarna av västmakterna, mängder av flygplan och krigsfartyg gick förlorade från
båda sidor. Därför kallas området för Iron Botton.
Huvudstaden Honiaria är en liten"
lerhåla" på huvudön Guadalcanal med en vägkorsning där ständigt
trafikkaos råder.
På skeppskontoren vid hamnen ser dom förvånat på
oss då vi hör oss för om båtavgångar till
öarna. Det verkar som om vi vore dom första västerlänningar
som har kommit med en sån befängd ide, så vi bestämmer oss för att ta flyget i stället
och bokar en enkel till ön Gizo.
Tidigt lättar vi
från flygplatsen i Honiaria inklämda i ett
litet Twin Otterplan. Plötsligt skingras molnen och en underbar syn av tropiska
regnskogsöar kantade av vita stränder breder ut sig under oss. Vi
glömmer för en stund spänningen och bara njuter.
Efter några mellanlandningar på
upphuggna gräsfält i regnskogen kommer vi till slut fram till ön Gizo
som har
mängder av krigsvrak och fina korallrev.
Vår första utflykt går till
Kennedy Island och är en oförglömlig
upplevelse.
Med lunchkorg från hotellet blir vi lämnade helt ensamma med löfte
att bli hämtade på em. Vi snorklar och möts av en
underbar korallvärd. Massor av fisk omger oss och plötsligt
bara 50 meter utanför stranden
svävar
vi i rymden. Ett mörkblått djup stupar nära 500 m. rakt ner i
oändligheten.
Adrenalinet rusar till i kroppen och hjärtat slår som en stånghammare
då jag ser en haj långt där nere i djupet.
Vi får njuta en hel dag helt
ensamma med ett enda bekymmer. Tänk om vi inte blir hämtade?
Hotell underhållning på
ön Gizo
Bambuorgel
på Gizo hotell
En svensk segelbåt har ankrat
upp i närheten av vår ö, nyfikna som vi är hyr vi en kanot och knackar på.
En ung kvinna tittar fram och bjuder oss ombord och berättar att hon
hade sett oss tidigare och gissade att det måste vara Svenskar då dom
har flytvästar på sig. Hon berättade att dom hade sålt allt och
lämnat Borlänge för 5 år sedan med sina flickor som nu var 10 och 12
år. Hennes man hade åkt hem för
att begrava sin far och skulle komma tillbaka dom närmaste dagarna.
Anledningen till att dom hade ankrat upp här var att platsen hade ett
mycket gott skydd för cykloner, och ön liten brottslighet. Båten var
ganska liten och pengar hade dom ont om, så mamman fick byta kläder
mot mat. Ägg och kött var det inte tal om, så både mor och barnen
såg ganska utmärglade ut av det hårda och påfrestande liv de förde.
Besöket gav oss en tankeställare
och botade för evigt mina
drömmar om jordenruntseglingar.
|
Vår båt till ön New Georgia |
 |
Till
Munda på ön New Georgia.
Fartyget är fruktansvärt
nergånget och skitit. Folk ligger och står överallt. Det stinker av
urin och avföring från dom igenproppade toaletterna. Resan som skall
ta 4-5 timmar tycks aldrig
ta slut. Så rasslar det plötsligt till från ankarkättingen och vår
båt har ankrat upp.
Av medpassagerarna får jag veta att vi är framme i Munda och att
båten inte går på natten. Vi hade blivit lovade hämtning här men
ingen kanot kommer. Lilian har under tiden blivit sjuk med hög feber
och jag blir allt mer orolig för hennes hälsa, så jag kontaktar kaptenen för att få
honom att ringa till Agnes Lodge där vi har bokat rum och be dom att
komma hit och hämta oss. Han svarar
” no radio!”
Kl 06.00 avgår båten, som tar fyra dygn till Honiara. Hemska tanke. Tänk om vi blir kvar på båten?
Det brukar
komma någon kanot med varor på morgonen ,försöker en äldre man
trösta oss med .
Strax innan vi lättar ankar på
morgonen kommer en kanot från ön och några medpassagerare lyckas övertala
den unga grabben att
köra oss till Agnes lodge i regnet.
Jag
kommer för evigt att vara enormt tacksam mot alla dessa snälla
människor som ordnade transporten och kom med tröst.
Nästa dag åker vi motorkanot
till ett missionssjukhus där Lilian får penicillin.
Dykvattnen utanför Munda anses
vara ett av världens tio bästa. Så medan Lilian vilar passar jag på
att dyka tillsammans med ett Australiskt par. Det håller nära på att
gå illa. Helt berusad av vackra koraller och stora fiskar tappar jag
helt kontrollen på djupet. Plötsligt känner jag att min följeslagare
klappar på min axel och ivrigt pekar på sin djupmätare, min luft
håller fort på att ta slut. Utan min dykkamrat hade hade jag helt
salig kunnat stanna i djupet.
En märklig och något makaber
gravplats är Skull Island. Ön är mycket liten och här har
skalltrofér av dödade fiendestammar samlats i århundraden. Vår guide
intygar att så gjorde man för 150 år sedan, "så nu kan vi känna oss
lugna". Jag tycker trots försäkringarna att en del ser ovanligt färska
ut.
Innan vi lämnar New Georgia
passar jag på att tillsammans med en gammal hövding bli guidad i
regnskogen. Mängder av växter går att äta och bota sjukdomar med.
Han förklarar att all gammal
kunskap,
som förvärvats under många generationer håller på att gå
förlorad. Dagens ungdom är mest intresserade av att hänga på barer
och dricka öl.
Flygplanet vi lämnar Munda med
är nästan lika risigt som båten . Sex personer får nödtorftigt
plats, en stol sitter löst och inga säkerhetsbälten finns.
Vi ber till gud och blir hörsammade.
Nu har vi fått nog av spänning
och äventyr. Mina myggbett svullnar upp och varar så vi bokar in oss
på en tidigare flight till Brisbane. Men innan vi lämnar landet vill
jag göra ett besök till minnesmonumenten över stupade under andra
världskriget.
En
ruggig taxiresa.
Lilian är kvar på hotellet
medan jag ensam på stan får tag på en villig taxi efter sedvanligt prutande. Efter
någon mil ligger på vägen en hund och vilar, den blir överraskad och
hinner ej undan. Taxichauffören
kör
med berott mod över hunden och jag hör ett dödsskrik då bilens hjul
krossar djuret. Chauffören ler lite och fortsätter som inget hänt.
Ensam med en tokig taxichaufför och jag blir rädd. Utflykten slutade
trots allt lyckligt förutom betalningen vid resans slut,
taxichauffören hade "glömt bort" det överenskomna priset. Vi
skildes som ovänner och hotelser om att min snara död är i antågande.
